Det gör inte ont när knoppar brister

Jag önskar den här tiden skulle vara längre! Jag är ute varje dag med kameran och med mig själv förstås. Det händer så mycket. Jag längtar hela vintern och helt plötsligt känns det som att det är över snart. Vill inte!

Längtan handlar så mycket om drömmar, om ett ljusare liv, om njutning, en njutning som får den mörka tiden att gå. Samtidigt får inte tiden handla om att gå. Varje dag är här och nu – också. Försöker ta en vana av att inte längta till fredag, till påsk, till semestern, för då är ju inte tiden dess emellan värd något, ska bara avverkas. Så är det ju inte.

Men något i den här tiden är bäst. Innan allt blir övergrönt, innan gräset börjar torka, innan det vänder. Idag blir det en knoppkavalkad. Jag älskar även knopparna. Sprickfärdiga. Nästan finast. Eller nyutslagetkavalkad. Kan inte begränsa mig.

Vet inte vad det här ska bli, men tänker på en blyg svan.
Ska bli en rosa dubbel tulpan, osäker på vilken.
Detta är årets under – narcissen Spoirot, återkommer med fler bilder. 3 stycken köpte jag på Zetas i höstas. En blommar, en till är på väg, helt underliga och älskliga.
En julros som faktiskt tagit sig ordentligt. Heleborus foetidus, anses stinka när man krossar bladen, men varför ska man det?
Poetnarciss, Narcissus poeticus Actaea, den enda riktiga, och helt underbara. När den drar tillbaka sina kronblad på det här, samtidigt blyga men ändå blottande viset. I motlljus. Åh!
Hosta, funkia, kan se helt absurt färgrik ut när den kommer upp.
En helt vanlig trädgårdsväxt, löjtnantshjärta. Men vilken komplexitet! Har år efter år köpt vita som bara ger upp. De är ännu finare tycker jag.