Uppåt väggarna

I den lilla trädgården gäller det att jobba vertikalt för att få plats med allt. I alla fall för mig som liksom inte kan hejda mig i inköp och drömmar. Därför är klängväxter en räddning.

Rosor, klematis, pipranka, blåregn, klätterhortensia, vinranka.

Det gäller att hitta fiffiga arrangemang för klättringen. Själv är jag särskilt förtjust i armeringsjärn som kan fogas ihop med svarta buntband eller hängas upp medelst enkla krokar.

Både rosor och klematis är utmaningar för mig. De dör och får sjukdomar, men jag envisas. Och när det går bra så är det värt det. Tror jag. Tänker inte just nu på vad det kostar…

Louise Odier är egentligen en buske, men har tillåtit sig att bli uppstammad hos mig. Fler bilder kommer senare, den här rosen är helt fantastisk!
Jag som nogsamt skriver upp alla inköp (i bokstavsordning och på latin…) inte kan jag hitta denna klematis. Som dessutom överlevt. Kommer tidigt i alla fall.
En riktigt stor favorit är skogsklematisen. Jag lärde mig den av en kollega för länge sedan, landskapsarkitekten Pia K. Den växer helt vilt när den väl tagit sig. Kan dra iväg till uppåt fem meter på en säsong. Bildar vita fluffiga skyar. Jag har den både mot lilla planket och insnärjt i avenbokshäckarna.
Till slut vågade jag köpa ett blåregn. Tänkte att den skyddade förgården skulle fungera. Och den tog sig och växte på, jag köpte förstås en till. De har inte vågat sig på att blomma ännu men växer kraftfullt och de nya bladen har en så frisk färg.
Klätterhortensian är en trogen vän, det tar några år innan den kommer sig, men sen kan den suga fast i nästan vadsomhelst. Här är en av dem i ett hav av jättedaggkåpa som håller på att ta över. Här blir det upprensning i höst.